Lugnet efter stormen
Okej, som jag alltså precis skrev så förutom att gårdagen förde med sig två (förhoppningsvis) positiva saker (flytt! eventuellt bra jobb!), var det även en galet jobbig dag.
Klockan ringde 7, en timme senare satte jag igång med pluggandet. Efter diverse mat- och slösurfandepauser var jag till sist klar med text reviewn strax efter ett. Bara det att... jag trodde att jag sparat på USB-minnet, kopierade över den versionen till hårddisken (samtidigt som jag tänker att Ska jag dubbelkolla så att det verkligen sparats? Näh, det är ju såhär jag gjort när jag skrivit på skolan) bara för att strax upptäcka att det jag skrivit inte alls sparats. Panik. Efter att desperat ha försökt hitta nåt sätt att få tillbaka den skrivna texten och pratat med (underbara hjälpsamma) bror på msn, fick jag till sist inse att det var bara att kasta alla dagens planer i papperskorgen och börja skriva igen.
Ja, så jäkla klantigt.
Jag tillät mig själv några minutkorta stunder av tårar, dunka-huvudet-i-väggen-och-skälla-på-mig-själv, och känslor av total uppgivenhet, men större delen av tiden lyckades jag faktiskt fokusera på saker som
- nu kommer jag definitivt inte göra något liknande när det gäller något ännu viktigare, typ avhandlingen
- det är ingen livshotande katastrof
- läget hade alltså kunnat vara mycket värre
- nu är det som det är, bara suck it up och prestera
Men som om det inte räckte så var jag tvungen att göra avbrott för en snabb städning, visning av lägenheten (som turligt nog blev lyckad!), själv gå på visning (mindre lyckad), handla inför närmsta veckan, samt ta ett avgörande beslut om min framtida boendesituation. Hjärnan gick på högvarv, minst sagt. Till slut hade jag faktiskt lyckats återskapa texten rätt bra, strax innan midnatt. Däremot dröjde det säkert nån timme innan tankarna hade lugnat ner sig såpass att jag faktiskt kunde somna. Och imorse ringde klockan 7 igen, eftersom jag skulle hinna med ett besök till nya lägenheten innan det var skoldags.
Behöver jag säga att huvudet känts tungt som bly hela dagen, och jag har varit på bristningsgränsen till tårar x antal ggr senaste dygnet? Nej, trodde väl inte det.
Men - okej - nu faller saker på plats. Så nu hoppas jag verkligen att livet bara blir lite roligt och lättsamt ett tag framöver. Det skulle vara skönt. När det gäller närmsta dagarna kan jag säga att det blir en lugn helg i alla fall. Middag och filmkväll med Sofia imorrn, födelsedagsmiddag för Franz med massa folk på lördag, sen kommer jag bara gå hem och krypa ner under täcket och försvinna lite under kvällen. Oh, Tony åker bort imorrn, och har sagt att jag gärna får hänga i hans rum och se på hans nya stora tv och spela tv-spel om jag vill det. Möjligt lördagsnöje, ja! På söndag har Johanna föreslagit 2-för-1-drinkar som kompensation för den kvällen det inte blev av, men, jag kan inte tänka så långt fram än just nu känner jag. Timme för timme, dag för dag.
Det är ett intensivt liv här, minst sagt. Till en viss nivå gillar jag det verkligen, men, som gårdagen var vill jag aldrig mer ha det. Jag gillar inte att prestera under stress.
Det blir nattning tidigt ikväll.
Klockan ringde 7, en timme senare satte jag igång med pluggandet. Efter diverse mat- och slösurfandepauser var jag till sist klar med text reviewn strax efter ett. Bara det att... jag trodde att jag sparat på USB-minnet, kopierade över den versionen till hårddisken (samtidigt som jag tänker att Ska jag dubbelkolla så att det verkligen sparats? Näh, det är ju såhär jag gjort när jag skrivit på skolan) bara för att strax upptäcka att det jag skrivit inte alls sparats. Panik. Efter att desperat ha försökt hitta nåt sätt att få tillbaka den skrivna texten och pratat med (underbara hjälpsamma) bror på msn, fick jag till sist inse att det var bara att kasta alla dagens planer i papperskorgen och börja skriva igen.
Ja, så jäkla klantigt.
Jag tillät mig själv några minutkorta stunder av tårar, dunka-huvudet-i-väggen-och-skälla-på-mig-själv, och känslor av total uppgivenhet, men större delen av tiden lyckades jag faktiskt fokusera på saker som
- nu kommer jag definitivt inte göra något liknande när det gäller något ännu viktigare, typ avhandlingen
- det är ingen livshotande katastrof
- läget hade alltså kunnat vara mycket värre
- nu är det som det är, bara suck it up och prestera
Men som om det inte räckte så var jag tvungen att göra avbrott för en snabb städning, visning av lägenheten (som turligt nog blev lyckad!), själv gå på visning (mindre lyckad), handla inför närmsta veckan, samt ta ett avgörande beslut om min framtida boendesituation. Hjärnan gick på högvarv, minst sagt. Till slut hade jag faktiskt lyckats återskapa texten rätt bra, strax innan midnatt. Däremot dröjde det säkert nån timme innan tankarna hade lugnat ner sig såpass att jag faktiskt kunde somna. Och imorse ringde klockan 7 igen, eftersom jag skulle hinna med ett besök till nya lägenheten innan det var skoldags.
Behöver jag säga att huvudet känts tungt som bly hela dagen, och jag har varit på bristningsgränsen till tårar x antal ggr senaste dygnet? Nej, trodde väl inte det.
Men - okej - nu faller saker på plats. Så nu hoppas jag verkligen att livet bara blir lite roligt och lättsamt ett tag framöver. Det skulle vara skönt. När det gäller närmsta dagarna kan jag säga att det blir en lugn helg i alla fall. Middag och filmkväll med Sofia imorrn, födelsedagsmiddag för Franz med massa folk på lördag, sen kommer jag bara gå hem och krypa ner under täcket och försvinna lite under kvällen. Oh, Tony åker bort imorrn, och har sagt att jag gärna får hänga i hans rum och se på hans nya stora tv och spela tv-spel om jag vill det. Möjligt lördagsnöje, ja! På söndag har Johanna föreslagit 2-för-1-drinkar som kompensation för den kvällen det inte blev av, men, jag kan inte tänka så långt fram än just nu känner jag. Timme för timme, dag för dag.
Det är ett intensivt liv här, minst sagt. Till en viss nivå gillar jag det verkligen, men, som gårdagen var vill jag aldrig mer ha det. Jag gillar inte att prestera under stress.
Det blir nattning tidigt ikväll.
Kommentarer
Postat av: sylle
Hej babe!
jag är så stokt över dig! Du är så duktig! Åh vad glad jag blir att det börjar kännas lite bättre med lgh osv. Hoppas du kan slappna av och bara koncentrera dig på skola och ha kul i London när flytten och allt är klart! Saknar dig Puss Puss
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
